tankar från beroende centrum.

8/2 2009

Det svarta har sugit ut all magi. Ångesten klöser sönder all färg.
Jag finner mig själv liggandes på botten frenetiskt klösande,
grävande för att komma ännu längre ner. Jag vill veta var den riktiga botten är.
Du ber mig titta uppåt, klättra mot ljuset, klättra mot magin.
Flyga uppåt, inte med drogens vingar utan vingarna bestående av magin vi skapar. Med änglavingarna du skänker mig. Men jag ligger kvar i en hög i det stora svarta i en en atmosfär av tvivel och desperation.
Drogernas löften är tomma nu, men ändå blir man inte kvitt suget. Löften om änglavänskap och magiska stunder tillsammans får mig att le medans jag fortsätter att gräva för att kanske hitta dödens skatt. Det är ensamt på botten, det är ett kargt landskap med svarta skuggor som omger mig. Ibland vänder jag blicken uppåt för att se ljuset och alla magiska färger blir svagare för varje andetag i det svarta. Men varje ord från dig gör dom något starkare, dom blinkar till som för att påminna mig om att dom finns till.
Säg mig ängel, är mina vingar svarta? Är jag dömd till att gräva efter misären för evigt?
Jag vill leva i det ljusa, i vårat ljus. Med färger i neon som omger oss.
Men du ska veta, ängel att det är en lång färd uppåt. Det svarta har sina klor djupt inborrade i min hud. I det svarta finns viskningar som förkunnar att jag förevigt är fast.
Jag betraktar ljuset och färgerna på avstånd och för varenda sekund lämnar magin min kropp.