Shattered Hope.

Paniken växer och jag vet att jag måste in någonstans, jag behöver verkligen bli inlagd nu.
Blir det inte på beroende så blir det på psyk.Rättare sagt på psykos enheten på stensjögatan.
Dom föreslog det för mig så vi får se hur det går.
Jag måste verkligen in. Sitter och dricker kaffe och funderar på om drömmen var verklig.
Mina sjuka drömmar tar hela dagen att glömma.
Nu ska jag snart till Ari ,får se vad som händer idag.Blir väl film antar jag.
Imorgon MÅSTE jag gå till Maria Malmö, men kommer jag våga? Eller kommer jag skita i det och knarka istället?Det senare alternativet verkar mest troligt. Men vad fan!
Jag vill nästan skrika på mig själv.Jag är arg,jag är förbannad,jag är till bredden full av ångest,jag är abstinent,jag är trött så trött på detta nu. Ge mig bara mina benzo så jag kan fortsätta min förstörelse.Men så funkar inte världen lilla vän. Jag föddes inte igår, jag vet det.
Jag vill både ha kakan kvar och äta den på samma gång.

Är jag glad att jag är i livet?
Mitt humör och min sinnesstämmning ändras så sjukt under dagen så vissa stunder kan jag älska att jag är levande och känna nästintill eufori över ingenting.
Men sedan kan det skiftas och jag får extrem ångest och panik och bara vill dö.

Saker och ting är annorlunda i min värld, och du har inte tillträde dit!!
Jag är ensam i dimensionerna. Ensam hur mycket folk det än är runt mig.
Jag minns när jag insåg att jag var helt ensam i min värld, i mina dimensioner att ingen annan känner som jag gör, att det inte är verkligt för någon annan.
Jag bröt ihop totalt och grät hur länge som helst.

Ångesten är stark och den här gången är jag inte starkare, nu utan skyddsnätet benzo vet jag att jag inte är starkare.Och att svälja några imovane hjälper inte mot abstinensen, ändå gör jag det i hopp om lite lindring. Nu har det gått för långt, jag måste egentligen in idag men jag får stå ut tills imorgon. Jag skakar något otroligt på händerna, och det kryper i kroppen.
Jag äter inte och sover knappt.
Får väl bättra på sminket sen igår, ta på mig min döskalle keps och gå mot bussen.
Röka en eller två äckliga polska Marlboro och låta musiken ta med mig bort.
Jag lär skriva i min ångest inatt någon gång.
Få tankarna på svart och vitt. Då vet man att dom inte är en illusion.
Då vet man att dom finns och är verkliga.Åtminstone för mig.