Hatet pulserar i mina vener och jag är redo att slita ut mitt hjärta från kroppen.
Jag ger upp detta nu, jag vill skära sönder varenda millimeter av min kropp.
Jag vill att alla ärr från insidan som nu slitits upp ska synas på min hud.
Jag inser att jag är helt inne i psykos nu, golvet kan vara en farlig plast eftersom det när som helst kan rasa under mina fötter. Blodet pratar fortfarande med mig och tiden är en enda röra.Allt blir tillen sådan övermäktig känsla av hopplöshet och ren och skär ångest.Demoner runt mig, demoner i mig, i luften...osynliga händer.
Tårarna faller för en gångs skull och jag vill inget hellre än att försvinna.
På ett eller annat sätt.
På mötet, FAMILJEMÖTET kommer jag bryta ihop, där kommer min gräns gå, där kommer jag falla. Och jag får inte psykosa ihop mer för jag ska till tyskland på lördag.
Med leenden och vänliga ord, en mask med andra ord.
Jag kommer göra deras jul till rena helvetet.
ALex är vid min sida nu och forsaken ber mig också att ge upp.
Jag vet inte hur jag ska orka denna overklighet.
denna dimma, dessa knivar.Mina xanor är snart slut och då blir det ett helvete.
Vad gör jag? Jag glömmer vem och var jag är, jag har minnesluckor.
Smärtan är olidlig.Det gör FÖR ont
I am not alone, I am not afraid, I am not unhappy
the stupid words that I say to myself everyday
I am not alone, I am not afraid, I am not unhappy
I detta tillståndet borde jag vara på psyk, men jag vill inte in där igen.
Jag går sönder ännu mer för varje sekund.
Kulisserna börjar komma och det känns som jag blir inträngd i ett svart hörna, jag kan inte röra mig därifrån.
the pain will never end, the scars will never mend
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar