Deutschland

It's not a habit, it's cool ,I feel alive!!


Det blir skönt att slippa malmös knark miljö ett tag nu alltså, jag var för djupt inne i min psykotiska verklighet. Skönt att komma iväg samtidigt som det är jobbigt att hålla en fasad uppe.
Men jag tänker inte förneka att jag känner mig trygg i Tyskland, hos dom.
Snart är det då jul, men det är bara att bita ihop och le igenom det.

Mitt samvete är fortfarande inte rent efter dagarna. Det var en av tankarna som blev till en röst så överdrivet påtaglig att jag inte kunde skaka av mig att jag hade sjukt dåligt samvete pga vad jag gjorde och hade gjort, det ledde till total panik attack och kaos.
Jag skämdes och jag kände mig så skyldig för allting. Alla mådde dåligt, samtidigt! Och ingen kunde hjälpa någon annan. Men Manu hjälpte mig som fan att lugna ner det hela med röka, och det är jag inte rädd för längre, det gör bara gott. Inte bara gott iofs men ändå.
Jag försöker intala mig att alla dessa röster och insikter jag fick då kan skakas av, mattas av ,dimma bort. Bara jag inte får tänka i dom banorna igen. Jag måste sluta med det.
Jag hänger upp mig så otroligt på grejer. Jag nojjar upp mig själv genom att inte ens göra något.
Det är ju inte jag som gör det. Nu skriver jag inte om det dygnet nu för det är för smärtsamt att veta att man suttit på ett och samma ställe i 8 timmar. Det gör ont, för jag trodde bara det var en timme.

Jag börjar bli duktigt hispig nu. Så hispig att jag inte ens hade känt igen mr Dylans röst.
Jag nojjar upp mig för allting hela tiden och konstiga texter formas i mitt huvud när jag ligger ner.
Ångesten är stark, men jag är starkare! Med två sobril i magen i alla fall. Båten gungar och ger mig äckliga overklighetskänslor. Illamående och ångest hör väl ihop antar jag. OMG Tysk schlager spelar dom, nu sätter jag på mig hörlurarna. Synth kan väl lugna mig, oj vad fel jag hade!! Jag blir bara ännu mer hispig av det. Väntar på en liten lätt smekning av lugn, som jag hoppas kommer snart.
Inte denna överdrivna hispiga och ångestfyllda stämningen som omger mig. Snart I Deutschland och då måste jag överleva. Jag kämpar. Jag ska kämpa! Jag ska inte förstöra, jag ska försöka men jag är rädd för att det värsta inte har kommit än och håller på att komma ut nu. Men jag håller mig stark, jag ska tvinga mig att äta trots att jag inte vill och jag ska le och vara glad inför dom alla. Det blir fan att leva under press.
Och inte nog med det så är det jul! Oh gawd JUL för fan! Då måste man kämpa ännu mera.
Men men, jag kan nog klara det. Och Alex kommer om några dagar. Andhämtningen är inte bra men jag jobbar på det. Som sagt ångesten är stark, men jag ÄR starkare.

Hey mister tambourine man, play a song for me!!

Dödstankarna bara kom över mig i min skrikande panik. Det känns som en lösning, samtidigt som jag då vet att jag fullkomligt ger upp hoppet då. Och det får jag inte, jag ska kämpa nu! Jag har många nu, det har jag. Vissa bättre än andra, men dom ställer upp för mig och stöttar mig, fast jag vet att dom också är medvetna om att det inte finns någon som helst mening, Jo Kärlek säger ju många, och jag håller väl med, eller gör jag det?
Det är väl kärleken som fortfarande håller mig kvar här? Oförfalskad kärlek vet jag inte om det är, men det är kärlek. Jag försöker inbilla mig att det bara är båten som gungar, men jag är väl medveten om att det är jag. Intalar mig att allt är okey men det funkar inte särskilt bra. Paniken och ångesten är stark, men jag är lite starkare. ”I have a secret wish…I often dream of dying…”