I still recall the taste of your tears.
Echoing your voice just like the ringing in my ears.
My favorite dreams of you still wash ashore.
Scraping through my head 'till I don't want to sleep anymore.
You make this all go away.
You make this all go away.
I'm down to just one thing.
And I'm starting to scare myself.
You make this all go away.
You make this all go away.
I just want something.
I just want something I can never have
You always were the one to show me how
Back then I couldn't do the things that I can do now.
This thing is slowly taking me apart.
Grey would be the color if I had a heart.
In this place it seems like such a shame.
Though it all looks different now,
I know it's still the same
Everywhere I look you're all I see.
Just a fading fucking reminder of who I used to be.
I just want something I can never have
----
Nine inch nails får börja min morgon, med energidricka och läsning innan jag sminkar ögonen svarta och rosa , tuperar mitt blekta hår och tar på mig rosa randiga stayups och kort kjol.
Snart kommer min underbara pojkvän på besök, jag ska överösa honom med pussar och leenden, det förtjänar han. Han står alltid vid min sida, även när jag knarkar fast han förkastar droger och absolut inte vill att jag missbrukar. Han förtjänar mer än jag kan ge, men jag ska ge allt jag kan.
Han står ut med pendlande humör, mitt hetsiga humör.
Han är där när jag är psykotisk, han är där mitt i ångesten.
Jag pendlar mellan att idealisera och nedervärdera helatiden.
Dessutom kommer min ängel idag, min Marie!!
Jag har saknat henne i dimman, jag har i min skam inte kunnat ringa henne.
Antar att fler och fler piller kommer försvinna mellan mina läppar.
Dåliga anledningar i huvudet för att ta fler och fler.
---------
20:26
Fler och fler piller slank ner under dagen
Han kom med ömhet, trygghet och pussar, men ändå någonstans så letade den sig in.
Ångesten med sina vassa silver klor. Den frätande, klösande ångesten
smög sig in och leendena rann av mig, ögonen blev frånvarande i benzodimman.
Sedan fick jag änglabesök, pussar.
Hon låg i mitt knä och jag skakade av ångest och hoppades hon inget märkte.
Hon höll min hand i hennes och jag log.
Nu ensam tänker jag på det kalla stålet smeka min hud.
Men jag kan inget göra.Jag gör så många besvikna då.
Det är det enda jag vill göra.
jag vill lägga mig ner och skrika efter det jag egentligen vill ha.
Dolcontin.
I crave!
Jag ska nu skakande lägga mig under min filt, inte stoppa fingrarna i halsen, inte skära,bita,riva eller bränna utan titta på Gia för att lugna mig.
----
23:43
jag breder ut mig på sängen sluter ögonen och känner mig själv flyta iväg
Jag flyger in i dimman.
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Inlagd på stensjögatans psykos enhet.
Och nu kommer den, ångesten med sina vassa klor, jag försöker mota bort den genom kemisk substans i vanlig ordning. Men jag kan ju inte fly förevigt? Eller kan jag det?
På inskrivnings samtalet satt jag fortf bedövat hög och försökte att besvara deras frågor och skratta när dom skämtade, men det blev svårt. Jag hörde hur osammanhängande jag lät när jag skulle förklara varför jag gick in på avgiftning.
Ungefär en månad ska jag vara här.
you make me forget myself
I thought I was someone else
someone good
Alla verkar röra sig framåt och jag färdas endast bakåt och runt, runt,runt i spiraler.
För att tysta oljudet i huvudet ska jag försöka titta på filmer och svälja ner några xanor.
Ännu en gång vill jag bara ge upp.
På inskrivnings samtalet satt jag fortf bedövat hög och försökte att besvara deras frågor och skratta när dom skämtade, men det blev svårt. Jag hörde hur osammanhängande jag lät när jag skulle förklara varför jag gick in på avgiftning.
Ungefär en månad ska jag vara här.
you make me forget myself
I thought I was someone else
someone good
Alla verkar röra sig framåt och jag färdas endast bakåt och runt, runt,runt i spiraler.
För att tysta oljudet i huvudet ska jag försöka titta på filmer och svälja ner några xanor.
Ännu en gång vill jag bara ge upp.
tisdag 24 februari 2009
texter från avgiftningen.
8/2 2009
Med fötterna på golvet går jag framåt men jag färdas bakåt.
Marken borde vara fast men rämnar under mig.
Väggarna går som i vågor och kommer allt närmre.
Med kniven hugger jag om och om igen.
Salta tårar droppar från mina kinder.
Jag hör ett skrik, är det mitt?
Dimman tätnar, förnuftet ersätts av ångestskrik som svävar genom den trögflytande luften
som inte längre är lätt att andas.
Med klor drar dom ut den sista magin.
--- ---- ---- ---- ---- ---- ----- ----- --- --- ---- ---- ----- ---- ----
Ditt tålamod är oändligt, ditt hjärta är av stål om än fyllt med känslor.
Du står vid min sida som ingen annan.
Lille vän du skriker av närhetsbehov .
Jag kan inte uppfylla dina krav, men jag vill.
Jag vill strö min magi över dig så du ser, så du kan se in i mina dimensioner.
Du döljer dina svarta sidor med en perfektion som sällan skådas.
Dina läppar vill möta mina och jag önskar jag kunde lätta ditt tunga sinne.
Jag ska visa dig magi baby, du ska få se.
Med fötterna på golvet går jag framåt men jag färdas bakåt.
Marken borde vara fast men rämnar under mig.
Väggarna går som i vågor och kommer allt närmre.
Med kniven hugger jag om och om igen.
Salta tårar droppar från mina kinder.
Jag hör ett skrik, är det mitt?
Dimman tätnar, förnuftet ersätts av ångestskrik som svävar genom den trögflytande luften
som inte längre är lätt att andas.
Med klor drar dom ut den sista magin.
--- ---- ---- ---- ---- ---- ----- ----- --- --- ---- ---- ----- ---- ----
Ditt tålamod är oändligt, ditt hjärta är av stål om än fyllt med känslor.
Du står vid min sida som ingen annan.
Lille vän du skriker av närhetsbehov .
Jag kan inte uppfylla dina krav, men jag vill.
Jag vill strö min magi över dig så du ser, så du kan se in i mina dimensioner.
Du döljer dina svarta sidor med en perfektion som sällan skådas.
Dina läppar vill möta mina och jag önskar jag kunde lätta ditt tunga sinne.
Jag ska visa dig magi baby, du ska få se.
texter från avgiftningen.
8/2 2009
Nu, i detta ögonblick längtar jag.
Magiska kyssar, äkta leenden och en hand i min.
Ett glas vin och förtrollande ögonkast.
Jag vill känna hjärtat pumpa ut glädjerus.
Skyddande musik och lyckodansa tills jag kollapsar.
--- ---- ---- ---- ---- ---- ----- ----- --- --- ---- ---- ----- ---- ----
Jag vill titta djupt in i trygga ögon, veta att ingenting kan skada mig i detta ögonblick.
Kan livet bli så magiskt, så tryggt?
Är vi änglavänner, vi två skadade själar?
Ingenting ska få ta våran magi ifrån oss.
--- ---- ---- ---- ---- ---- ----- ----- --- --- ---- ---- ----- ---- ----
Verkligheten dom lever i må vara skrämmande men min tillför magi i tillvaron.
När jag tittar på dig, ängel, då vet jag att jag inte är där ensam längre.
Du finns med mig, magin lyser om dig och ingen ska någonsin få ta det ifrån dig!
Nu, i detta ögonblick längtar jag.
Magiska kyssar, äkta leenden och en hand i min.
Ett glas vin och förtrollande ögonkast.
Jag vill känna hjärtat pumpa ut glädjerus.
Skyddande musik och lyckodansa tills jag kollapsar.
--- ---- ---- ---- ---- ---- ----- ----- --- --- ---- ---- ----- ---- ----
Jag vill titta djupt in i trygga ögon, veta att ingenting kan skada mig i detta ögonblick.
Kan livet bli så magiskt, så tryggt?
Är vi änglavänner, vi två skadade själar?
Ingenting ska få ta våran magi ifrån oss.
--- ---- ---- ---- ---- ---- ----- ----- --- --- ---- ---- ----- ---- ----
Verkligheten dom lever i må vara skrämmande men min tillför magi i tillvaron.
När jag tittar på dig, ängel, då vet jag att jag inte är där ensam längre.
Du finns med mig, magin lyser om dig och ingen ska någonsin få ta det ifrån dig!
måndag 23 februari 2009
texter från avgiftningen.
7/2 2009
Ångest som river, panik som letar sig fram genom kroppen redo att slå ut all funktion.
Oro som tiger till den grad då världen vänds upp och ner. Snurrar bak och fram.
Blicken flackar och ögonen fylls av något som ska likna tårar. Dimman tätnar.
Tankar snurrar på högvarv, fångas upp utan sammanhang och gör förvirringen total.
Plötsligt känns helt befängda saker helt normala.
--- ---- ---- ---- ---- ---- ----- ----- --- --- ---- ---- ----- ---- ----
Ängladamm vill jag sprida runt dig.
Jag vill ta din hand och dra dig till mig.
Följ med mig in i dimensionernas värld.
Ängladammet ska göra dig fri från gråheten.
Om jag söker din blick älskling, tittar du bort?
Jag är säker på att om dina ögon möter mina så finner jag magin.
--- ---- ---- ---- ---- ---- ----- ----- --- --- ---- ---- ----- ---- ----
Vi kan övervinna deras desperata försök att få oss att ställa oss i ledet.
Magin gör att dom inte kan röra oss.
Jag ger dom ett sockersött leende när jag vänder mig om och går.
Ångest som river, panik som letar sig fram genom kroppen redo att slå ut all funktion.
Oro som tiger till den grad då världen vänds upp och ner. Snurrar bak och fram.
Blicken flackar och ögonen fylls av något som ska likna tårar. Dimman tätnar.
Tankar snurrar på högvarv, fångas upp utan sammanhang och gör förvirringen total.
Plötsligt känns helt befängda saker helt normala.
--- ---- ---- ---- ---- ---- ----- ----- --- --- ---- ---- ----- ---- ----
Ängladamm vill jag sprida runt dig.
Jag vill ta din hand och dra dig till mig.
Följ med mig in i dimensionernas värld.
Ängladammet ska göra dig fri från gråheten.
Om jag söker din blick älskling, tittar du bort?
Jag är säker på att om dina ögon möter mina så finner jag magin.
--- ---- ---- ---- ---- ---- ----- ----- --- --- ---- ---- ----- ---- ----
Vi kan övervinna deras desperata försök att få oss att ställa oss i ledet.
Magin gör att dom inte kan röra oss.
Jag ger dom ett sockersött leende när jag vänder mig om och går.
tankar från beroende centrum.
8/2 2009
Det svarta har sugit ut all magi. Ångesten klöser sönder all färg.
Jag finner mig själv liggandes på botten frenetiskt klösande,
grävande för att komma ännu längre ner. Jag vill veta var den riktiga botten är.
Du ber mig titta uppåt, klättra mot ljuset, klättra mot magin.
Flyga uppåt, inte med drogens vingar utan vingarna bestående av magin vi skapar. Med änglavingarna du skänker mig. Men jag ligger kvar i en hög i det stora svarta i en en atmosfär av tvivel och desperation.
Drogernas löften är tomma nu, men ändå blir man inte kvitt suget. Löften om änglavänskap och magiska stunder tillsammans får mig att le medans jag fortsätter att gräva för att kanske hitta dödens skatt. Det är ensamt på botten, det är ett kargt landskap med svarta skuggor som omger mig. Ibland vänder jag blicken uppåt för att se ljuset och alla magiska färger blir svagare för varje andetag i det svarta. Men varje ord från dig gör dom något starkare, dom blinkar till som för att påminna mig om att dom finns till.
Säg mig ängel, är mina vingar svarta? Är jag dömd till att gräva efter misären för evigt?
Jag vill leva i det ljusa, i vårat ljus. Med färger i neon som omger oss.
Men du ska veta, ängel att det är en lång färd uppåt. Det svarta har sina klor djupt inborrade i min hud. I det svarta finns viskningar som förkunnar att jag förevigt är fast.
Jag betraktar ljuset och färgerna på avstånd och för varenda sekund lämnar magin min kropp.
Det svarta har sugit ut all magi. Ångesten klöser sönder all färg.
Jag finner mig själv liggandes på botten frenetiskt klösande,
grävande för att komma ännu längre ner. Jag vill veta var den riktiga botten är.
Du ber mig titta uppåt, klättra mot ljuset, klättra mot magin.
Flyga uppåt, inte med drogens vingar utan vingarna bestående av magin vi skapar. Med änglavingarna du skänker mig. Men jag ligger kvar i en hög i det stora svarta i en en atmosfär av tvivel och desperation.
Drogernas löften är tomma nu, men ändå blir man inte kvitt suget. Löften om änglavänskap och magiska stunder tillsammans får mig att le medans jag fortsätter att gräva för att kanske hitta dödens skatt. Det är ensamt på botten, det är ett kargt landskap med svarta skuggor som omger mig. Ibland vänder jag blicken uppåt för att se ljuset och alla magiska färger blir svagare för varje andetag i det svarta. Men varje ord från dig gör dom något starkare, dom blinkar till som för att påminna mig om att dom finns till.
Säg mig ängel, är mina vingar svarta? Är jag dömd till att gräva efter misären för evigt?
Jag vill leva i det ljusa, i vårat ljus. Med färger i neon som omger oss.
Men du ska veta, ängel att det är en lång färd uppåt. Det svarta har sina klor djupt inborrade i min hud. I det svarta finns viskningar som förkunnar att jag förevigt är fast.
Jag betraktar ljuset och färgerna på avstånd och för varenda sekund lämnar magin min kropp.
tankar från beroende centrum.
7/2 2009
Institution,sterila korridorer och gula väggar.
Sjukhussängar och röda larm knappar.
Här är jag fängslad på gott och ont.
Akuten strippar bort magin och ersätter den med förtvivlan.Men dom ska inte få ta mer av mig.
Dina ord återger mig lite av min magi och jag kan skratta ett lättsamt skratt trots att ångesten har borrat sig in under huden och sitter där som en ovälkommen parasit.
en text följer nu, som jag också skrev på avgiftningen. Tyck vad ni vill, det är mina ord:
Den lilla flickan med dom sorgsna ögonen ler och skrattar för att i nästa sekund få den där stirrande ångestblicken , med ihopbitna käkar går hon apatiskt genom sjukhuskorridoren med sina för stora sjukhuskläder. Hon söker magi på ett ställa vars väggar bara är fyllda med skrik. Hon har länge sökt magi i drogernas värld och nu känner hon sig naken utan det falska lugnet och magin hon sökte där fanns egentligen inte. Maktlös och utan mening kvar vill hon nu förgöra sig. Söka magi i blod. Finns där ingen magi så vill hon ge upp. Hennes armar och ben är sönderskurna sedan många år. Händerna förstörda av cigaretternas glöd. Hon har ännu inte förstått att magin inte heller ligger i blodet.
Nu en gång för alla vill hon släppa allt och ge upp.
Hon tar ett djupt bloss på cigaretten med musiken som skydd. Hon hör rösterna, dom som påminner henne om hur smutsig hon är.Dom som visar bilderna, bilderna som får henne att skaka, bilderna som får henne att ge upp.
Rösterna som tar magin ifrån henne och suget, suget som styr alla tankar. Hon känner tårarna bränna bakom ögonlocken då hon vet att inte ens drogerna kan ta bort hennes smärta.
Dom upprepar att inget finns,att magin är borta, att hon är borta. Skammen växer då hon ser det framför sig,hon ser kuken, hon ser sin hand, hon tar pengarna. Minnena hon drogat bort, skakat bort kommer tillbaka i full styrka.
Hon minns hans manipulativa sätt, hon minns hans stank, lägenheten, allt vitt vin hon hällde i sig för att ens klara av att vara där. Dom säger till henne att allt var hennes fel.
Att det var hon som ville, utom sig skriker hon "det är inte sant".
"Billiga smutsiga jävla hora". Hon vill skrika för full hals men bara sitter som förstenad, skakig och med paniken som enda sällskap.
Institution,sterila korridorer och gula väggar.
Sjukhussängar och röda larm knappar.
Här är jag fängslad på gott och ont.
Akuten strippar bort magin och ersätter den med förtvivlan.Men dom ska inte få ta mer av mig.
Dina ord återger mig lite av min magi och jag kan skratta ett lättsamt skratt trots att ångesten har borrat sig in under huden och sitter där som en ovälkommen parasit.
en text följer nu, som jag också skrev på avgiftningen. Tyck vad ni vill, det är mina ord:
Den lilla flickan med dom sorgsna ögonen ler och skrattar för att i nästa sekund få den där stirrande ångestblicken , med ihopbitna käkar går hon apatiskt genom sjukhuskorridoren med sina för stora sjukhuskläder. Hon söker magi på ett ställa vars väggar bara är fyllda med skrik. Hon har länge sökt magi i drogernas värld och nu känner hon sig naken utan det falska lugnet och magin hon sökte där fanns egentligen inte. Maktlös och utan mening kvar vill hon nu förgöra sig. Söka magi i blod. Finns där ingen magi så vill hon ge upp. Hennes armar och ben är sönderskurna sedan många år. Händerna förstörda av cigaretternas glöd. Hon har ännu inte förstått att magin inte heller ligger i blodet.
Nu en gång för alla vill hon släppa allt och ge upp.
Hon tar ett djupt bloss på cigaretten med musiken som skydd. Hon hör rösterna, dom som påminner henne om hur smutsig hon är.Dom som visar bilderna, bilderna som får henne att skaka, bilderna som får henne att ge upp.
Rösterna som tar magin ifrån henne och suget, suget som styr alla tankar. Hon känner tårarna bränna bakom ögonlocken då hon vet att inte ens drogerna kan ta bort hennes smärta.
Dom upprepar att inget finns,att magin är borta, att hon är borta. Skammen växer då hon ser det framför sig,hon ser kuken, hon ser sin hand, hon tar pengarna. Minnena hon drogat bort, skakat bort kommer tillbaka i full styrka.
Hon minns hans manipulativa sätt, hon minns hans stank, lägenheten, allt vitt vin hon hällde i sig för att ens klara av att vara där. Dom säger till henne att allt var hennes fel.
Att det var hon som ville, utom sig skriker hon "det är inte sant".
"Billiga smutsiga jävla hora". Hon vill skrika för full hals men bara sitter som förstenad, skakig och med paniken som enda sällskap.
tankar från beroende centrum.
6/2 2009
Jag vill tro på ett liv utan kemisk substans och flykt.Jag vill tro att ett nyktert liv innehåller magi, men jag är övertygad om att det som finns kvar utan berusning är smärta och gråhet.
Jag vill tro på katternas spinnande, mina älskades ord och magiska kyssar och änglanärhet. Men just nu är det svårt att se något magiskt med ett nyktert liv.
Jag tar in min ängels ord och jag vill lita på att hon har rätt. Hennes röst är som sötaste honung,min älskade ängel.Hennes ord får mig att vilja kämpa trots att jag känner att allt är meningslöst.Hon sade att hon var min.Det finns inga ord att beskriva hur jag saknar henne.Jag glömmer aldrig kvällen på bodoni.Alla gånger jag varit i hennes famn. Att tänka på henne får mig att undra om kanske det går att vara utan droger.Just för tillfället känns det inte möjligt, men hon är en av mina största inspirationskällor! Ängel,älskade ängel min saknad efter dig är oändlig.Mina tankar går till dig.Kanske kan du inspirera mig till att sluta med drogerna.Det skulle inte förvåna mig,du är så stark. Du är du! Och det är det jag älskar.
Jag vill tro på ett liv utan kemisk substans och flykt.Jag vill tro att ett nyktert liv innehåller magi, men jag är övertygad om att det som finns kvar utan berusning är smärta och gråhet.
Jag vill tro på katternas spinnande, mina älskades ord och magiska kyssar och änglanärhet. Men just nu är det svårt att se något magiskt med ett nyktert liv.
Jag tar in min ängels ord och jag vill lita på att hon har rätt. Hennes röst är som sötaste honung,min älskade ängel.Hennes ord får mig att vilja kämpa trots att jag känner att allt är meningslöst.Hon sade att hon var min.Det finns inga ord att beskriva hur jag saknar henne.Jag glömmer aldrig kvällen på bodoni.Alla gånger jag varit i hennes famn. Att tänka på henne får mig att undra om kanske det går att vara utan droger.Just för tillfället känns det inte möjligt, men hon är en av mina största inspirationskällor! Ängel,älskade ängel min saknad efter dig är oändlig.Mina tankar går till dig.Kanske kan du inspirera mig till att sluta med drogerna.Det skulle inte förvåna mig,du är så stark. Du är du! Och det är det jag älskar.
fredag 20 februari 2009
Unhappy girl.
Unhappy girl
Left all alone
Playing solitaire
Playing warden to your soul
You are locked in a prison
Of your own devise
And you can't believe
What it does to me
To see you
Crying
Unhappy girl
Tear your web away
Saw thru all your bars
Melt your cell today
You are caught in a prison
Of your own devise
Unhappy girl
Fly fast away
Don't miss your chance
To swim in mystery
You are dying in a prison
Of your own device
Left all alone
Playing solitaire
Playing warden to your soul
You are locked in a prison
Of your own devise
And you can't believe
What it does to me
To see you
Crying
Unhappy girl
Tear your web away
Saw thru all your bars
Melt your cell today
You are caught in a prison
Of your own devise
Unhappy girl
Fly fast away
Don't miss your chance
To swim in mystery
You are dying in a prison
Of your own device
torsdag 19 februari 2009
run with me
158 piller säger jag och räknar maniskt men tappar räkningen.
Jag tappar kontrollen,jag förlorar konceptet, yeah you name it.
Verkligheten är längre bort än någonsin,jag faller nu....jag blir bara mer galen för varje sekund.
Jag får inte äta.Och jag hör saker hela tiden nästan. Och jag har nog sabbat min inläggning, och det kommer inte funka jag måste in nu...jag behöver konstant vakt.
Jag är så oberäknelig och väck att jag inte fattar själv. Jag är uppe i 17 piller om dagen men jag känner mig så bräcklig.Jag insåg att jag aldrig fattar när jag är full , för att jag brukar vara så normalt. Vara i dimman. I overkligheten hittar ni mig.Jag flyger så långt bort att jag inte ens hittar mig själv.
Ett litet snedsteg som jag gjorde för att förstöra ännu mer. Jag vet inte ALLS vad jag håller på med.
The doors får ta med mig in i sin dimma istället.
FLy,fly,fly lite till!!Det finns ingenstans kvar att gömma sig, nu är jag totalt blottad för fienden att hugga mig.
Run with me, run with me,run with me......................................let's run!
meningslösheten går inte längre att dölja. Det är skrivet på väggen.
Jag har läst mellan alla rader , jag har provat alla sätt,men nu inser jag att det är ett faktum.
Hur ska jag orka detta?jag är fullständigt utmattad samtidigt som jag är psykos-manisk.
och det svänger och svänger och svänger.
Om jag inte kan bli inlagd där så vet jag seriöst inte vad jag gör med mig själv.
Jag måste fixa detta på något sätt. jag måste.
Jag tappar kontrollen,jag förlorar konceptet, yeah you name it.
Verkligheten är längre bort än någonsin,jag faller nu....jag blir bara mer galen för varje sekund.
Jag får inte äta.Och jag hör saker hela tiden nästan. Och jag har nog sabbat min inläggning, och det kommer inte funka jag måste in nu...jag behöver konstant vakt.
Jag är så oberäknelig och väck att jag inte fattar själv. Jag är uppe i 17 piller om dagen men jag känner mig så bräcklig.Jag insåg att jag aldrig fattar när jag är full , för att jag brukar vara så normalt. Vara i dimman. I overkligheten hittar ni mig.Jag flyger så långt bort att jag inte ens hittar mig själv.
Ett litet snedsteg som jag gjorde för att förstöra ännu mer. Jag vet inte ALLS vad jag håller på med.
The doors får ta med mig in i sin dimma istället.
FLy,fly,fly lite till!!Det finns ingenstans kvar att gömma sig, nu är jag totalt blottad för fienden att hugga mig.
Run with me, run with me,run with me......................................let's run!
meningslösheten går inte längre att dölja. Det är skrivet på väggen.
Jag har läst mellan alla rader , jag har provat alla sätt,men nu inser jag att det är ett faktum.
Hur ska jag orka detta?jag är fullständigt utmattad samtidigt som jag är psykos-manisk.
och det svänger och svänger och svänger.
Om jag inte kan bli inlagd där så vet jag seriöst inte vad jag gör med mig själv.
Jag måste fixa detta på något sätt. jag måste.
torsdag 12 februari 2009
please don't strip my mind.
På avgiftningen fick man varken ha mobil eller dator och eftersom jag var där p ga droger så fick jag inte ta emot besök.
Dagarna var tuffa, riktigt tuffa och man kämpade med abstinensen, den nya nykterheten som kändes värre än någonsin.Jag hade glömt vilka problem jag har när jag är nykter.
Jag hade glömt mina psykiska problem. Och självskade beteendet gjorde sig påmint andra dagen då jag hörde röster och började hata mig själv igen.Jag bröt ihop och grät som en liten unge.
Krossade min smink spegel och gjorde patetiska försök att skära mig på smalbenet med skärvorna.
Jag började gråta ännu mer när det inte gick och tryckte på larmet och lät allt ligga på golvet.
När folk börjar strömma in för att se vad som försigår hulkar jag fram "Ta bort den!Släng den!"
Nästa dag fick jag en rumskamrat, jag nämner inga namn här, men en kvinna i 60års åldern.
Jag kom till att gilla henne jättemycket och vi pratade om allt mellan himmel och jord.
Hon är nykter alkoholist, men hade stoppat i sig för mycket sobril under två veckor och fått ett ep-anfall. Vi passade perfekt som rumskamrater.
Vi var en salig blandning där på avdelningen. Alkoholister, heroinister och piller trillare.
Det var inte som på psyket ,där alla är tysta, utan här snackades det vitt och brett om allt möjligt. Och vi alla hatade fläkten i rökrummet som gjorde att vi nästan fick skrika till varandra.
Jag träffade även en Bi-Polär kvinna som påminde mycket om mig själv.FÖR MYCKET!
Det var läskigt för det var som att titta fram i tiden.som en spegel nästan.
Några hade överdoserat heroin och en av dom hade varit död i en halvtimme sa han, men fick adrenalin spruta. En av heroinisterna gav upp efter någon dag,skrev ut sig själv.
Jag önskade honom lycka till och fick en klapp på axeln som svar.
Han hade även skurit upp sin handled och jag bad om att få se stygnen, dom var många.
Det blev mycket lånande av deras telefon och jag upptäckte snabbt att tv 4 sänder House varje dag klockan 3!Vi hade bara 1an,2an och 4an på tvn.
Ångesten kom som ett brev på posten varenda dag och nästan varje kväll blev jag psykotisk.
Trots stabiliserande/kramplösande hade jag (och har) ENORMA humörsvängningar.
Dom började trappa ner benzot med stesolid.
Det var så ensamt, men tack vare musiken och mina medpatienter överlevde jag.
Alla pratade med varandra och man berättade alla möjliga grejer från ens liv.
Jag blev mycket fäst vid min rumskamrat,så jag blev lite ledsen när hon blev utskriven igår men självklart glad för hennes skull .
För någon dag sedan skulle jag lämna urin prov. Ett bevakat sådant självfallet.
Det tog mig tolv gånger på toaletten och ca 2 timmar att få fram tillräckligt mycket trots att jag var riktigt kissnödig och druckit massa saft och kaffe.
Jag hade även (och har) häftiga drömmar, så en natt råkade jag slå ut ett glas saft i sängen.. trodde fan först att jag kissat på mig men upptäckte att det var saft XD.
Jag snackade även i sömnen och sade :"Nej..nej" och "Åh nej"
enligt min rumskamrat iaf :p
Jag hade extrem ångest nästan hela tiden och fick tillbaks minnen som jag hade drogat bort.
Hemska minnen, händelser som jag skäms över, händelser som gör alldeles för ont för att säga till någon.Men jag samlade mod och har berättat för två personer om dom.
Jag klarade mig igenom den värsta abstinensen, jag är stolt över mig själv.
Läkaren var också stolt och sa hur mycket resurser jag har, kul att höra,svårt att tro på.
Jag träffade även en kurator där och pratade vitt och brett om allt möjligt om mig själv och mitt förflutna.Hon tyckte jag var väldigt verbal och kunde sätta ord på mina känslor på ett bra sätt, det har jag aldrig hört förr så jag tar det som en komplimang.
Nu är jag hemma igen och känner mig bräcklig,som tunt tunt glas.
Jag skiftar mellan apati i dimman ,extrem-ångest,ilska och manisk lycka.
Och snabbt går det,jag hinner inte med själv.
RHCP-Strip my mind <>
Bob Dylan-I want you <>
jag klarade mig igenom dagen med dom låtarna på repeat.
OMG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Det är fan ett tecken från gud!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Dylan skivan jag lyssnar på hackade så jag bytte låt och då började hela albumet om från början med en låt där han sjunger "Everybody must get stoned"... jag börjar undra?
det är nu helvetet börjar.I sekunden jag tog steget utanför avdelningen.
Dagarna var tuffa, riktigt tuffa och man kämpade med abstinensen, den nya nykterheten som kändes värre än någonsin.Jag hade glömt vilka problem jag har när jag är nykter.
Jag hade glömt mina psykiska problem. Och självskade beteendet gjorde sig påmint andra dagen då jag hörde röster och började hata mig själv igen.Jag bröt ihop och grät som en liten unge.
Krossade min smink spegel och gjorde patetiska försök att skära mig på smalbenet med skärvorna.
Jag började gråta ännu mer när det inte gick och tryckte på larmet och lät allt ligga på golvet.
När folk börjar strömma in för att se vad som försigår hulkar jag fram "Ta bort den!Släng den!"
Nästa dag fick jag en rumskamrat, jag nämner inga namn här, men en kvinna i 60års åldern.
Jag kom till att gilla henne jättemycket och vi pratade om allt mellan himmel och jord.
Hon är nykter alkoholist, men hade stoppat i sig för mycket sobril under två veckor och fått ett ep-anfall. Vi passade perfekt som rumskamrater.
Vi var en salig blandning där på avdelningen. Alkoholister, heroinister och piller trillare.
Det var inte som på psyket ,där alla är tysta, utan här snackades det vitt och brett om allt möjligt. Och vi alla hatade fläkten i rökrummet som gjorde att vi nästan fick skrika till varandra.
Jag träffade även en Bi-Polär kvinna som påminde mycket om mig själv.FÖR MYCKET!
Det var läskigt för det var som att titta fram i tiden.som en spegel nästan.
Några hade överdoserat heroin och en av dom hade varit död i en halvtimme sa han, men fick adrenalin spruta. En av heroinisterna gav upp efter någon dag,skrev ut sig själv.
Jag önskade honom lycka till och fick en klapp på axeln som svar.
Han hade även skurit upp sin handled och jag bad om att få se stygnen, dom var många.
Det blev mycket lånande av deras telefon och jag upptäckte snabbt att tv 4 sänder House varje dag klockan 3!Vi hade bara 1an,2an och 4an på tvn.
Ångesten kom som ett brev på posten varenda dag och nästan varje kväll blev jag psykotisk.
Trots stabiliserande/kramplösande hade jag (och har) ENORMA humörsvängningar.
Dom började trappa ner benzot med stesolid.
Det var så ensamt, men tack vare musiken och mina medpatienter överlevde jag.
Alla pratade med varandra och man berättade alla möjliga grejer från ens liv.
Jag blev mycket fäst vid min rumskamrat,så jag blev lite ledsen när hon blev utskriven igår men självklart glad för hennes skull .
För någon dag sedan skulle jag lämna urin prov. Ett bevakat sådant självfallet.
Det tog mig tolv gånger på toaletten och ca 2 timmar att få fram tillräckligt mycket trots att jag var riktigt kissnödig och druckit massa saft och kaffe.
Jag hade även (och har) häftiga drömmar, så en natt råkade jag slå ut ett glas saft i sängen.. trodde fan först att jag kissat på mig men upptäckte att det var saft XD.
Jag snackade även i sömnen och sade :"Nej..nej" och "Åh nej"
enligt min rumskamrat iaf :p
Jag hade extrem ångest nästan hela tiden och fick tillbaks minnen som jag hade drogat bort.
Hemska minnen, händelser som jag skäms över, händelser som gör alldeles för ont för att säga till någon.Men jag samlade mod och har berättat för två personer om dom.
Jag klarade mig igenom den värsta abstinensen, jag är stolt över mig själv.
Läkaren var också stolt och sa hur mycket resurser jag har, kul att höra,svårt att tro på.
Jag träffade även en kurator där och pratade vitt och brett om allt möjligt om mig själv och mitt förflutna.Hon tyckte jag var väldigt verbal och kunde sätta ord på mina känslor på ett bra sätt, det har jag aldrig hört förr så jag tar det som en komplimang.
Nu är jag hemma igen och känner mig bräcklig,som tunt tunt glas.
Jag skiftar mellan apati i dimman ,extrem-ångest,ilska och manisk lycka.
Och snabbt går det,jag hinner inte med själv.
RHCP-Strip my mind <>
Bob Dylan-I want you <>
jag klarade mig igenom dagen med dom låtarna på repeat.
OMG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Det är fan ett tecken från gud!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Dylan skivan jag lyssnar på hackade så jag bytte låt och då började hela albumet om från början med en låt där han sjunger "Everybody must get stoned"... jag börjar undra?
det är nu helvetet börjar.I sekunden jag tog steget utanför avdelningen.
Tillbaks från avgiftningen.
Kanske ska börja berätta vad som ledde mig dit, om mitt totala psyk-bryt.
Jag kunde inte sova på hela natten trots både zeldox (som är mycket starka),propavan och imovane...jag var klar vaken och det resulterade i att jag blev psykotisk och började prata med väggarna som svarade mig och jag babblade på en massa nonsens som ingen förstår till mig själv och till alla andra möjliga saker som till vattenkokaren och termosen.Och det i sin tur ledde till flera panik attacker innan klockan ens blivit 11. Efter övertalning väckte jag Alex och storgrät hysteriskt. Sedan sade han något som jag tolkade fel och det blev kortslutning i hjärnan, så jag skriker på honom för full hals och smäller igen dörren, kastar min mobil åt helvete och går till balkongen och tänder en cigg. Jag specifierade precis att han INTE skulle följa efter men han kom och jag hörde något om en kniv, så jag skrikandes tar en kökskniv, fortfarande med ciggen i handen och springer mot honom för att hugga. I mitten av allt detta inser jag plötsligt vad jag håller på med och vänder mig och springer tillbaks till balkongen och börjar hugga mig i låret om och om igen (som tur var så var kniven rätt trubbig) medans jag skrik gråter "Jag orkar inte mer nu!" och liknande grejer. Alex kommer och tar givetvis kniven ifrån mig och jag gör inget motstånd. Det är någonstans där jag inser att jag måste in.
Så jag sätter mig i en taxi som Manu min kära vän betalade och åker in till beroendecentrum akut. Utan dig Manu, vet jag inte var jag skulle vara jag är sjukligt tacksam, du är den bästa vän man kan ha.Du har stöttat mig längs med hela vägen.Dina små meddelanden ingav mig hopp och styrka.Jag kan aldrig tacka dig nog.
Väl framme får Manu inte sitta med mig i väntrummet,så jag sitter där själv och skakar och gråter, abstinent som aldrig förr.Jag behövde inte vänta länge denna gång, och självklart hade dom plats denna gång :p
Dom sade till mig att dom skulle visitera mig och jag fick ta på mig ett sjukhus nattlinne och ta av alla kläder (även trosor), sedan visiterade dom mig.... i båda hålen så att säga
jag blev ass-raped av en manlig läkare, det var mindre kul.
Sedan ledde dom mig in på avdelningen, jag var psykostisk och abstinent, ett vrak...och så sliten var jag.Akuten var ungefär som på psyket , förutom att man hade tv på rummet istället för att ha ett dagrum.Och så var det rök-tider i rökrummet.
Jag kunde inte sova på hela natten trots både zeldox (som är mycket starka),propavan och imovane...jag var klar vaken och det resulterade i att jag blev psykotisk och började prata med väggarna som svarade mig och jag babblade på en massa nonsens som ingen förstår till mig själv och till alla andra möjliga saker som till vattenkokaren och termosen.Och det i sin tur ledde till flera panik attacker innan klockan ens blivit 11. Efter övertalning väckte jag Alex och storgrät hysteriskt. Sedan sade han något som jag tolkade fel och det blev kortslutning i hjärnan, så jag skriker på honom för full hals och smäller igen dörren, kastar min mobil åt helvete och går till balkongen och tänder en cigg. Jag specifierade precis att han INTE skulle följa efter men han kom och jag hörde något om en kniv, så jag skrikandes tar en kökskniv, fortfarande med ciggen i handen och springer mot honom för att hugga. I mitten av allt detta inser jag plötsligt vad jag håller på med och vänder mig och springer tillbaks till balkongen och börjar hugga mig i låret om och om igen (som tur var så var kniven rätt trubbig) medans jag skrik gråter "Jag orkar inte mer nu!" och liknande grejer. Alex kommer och tar givetvis kniven ifrån mig och jag gör inget motstånd. Det är någonstans där jag inser att jag måste in.
Så jag sätter mig i en taxi som Manu min kära vän betalade och åker in till beroendecentrum akut. Utan dig Manu, vet jag inte var jag skulle vara jag är sjukligt tacksam, du är den bästa vän man kan ha.Du har stöttat mig längs med hela vägen.Dina små meddelanden ingav mig hopp och styrka.Jag kan aldrig tacka dig nog.
Väl framme får Manu inte sitta med mig i väntrummet,så jag sitter där själv och skakar och gråter, abstinent som aldrig förr.Jag behövde inte vänta länge denna gång, och självklart hade dom plats denna gång :p
Dom sade till mig att dom skulle visitera mig och jag fick ta på mig ett sjukhus nattlinne och ta av alla kläder (även trosor), sedan visiterade dom mig.... i båda hålen så att säga
jag blev ass-raped av en manlig läkare, det var mindre kul.
Sedan ledde dom mig in på avdelningen, jag var psykostisk och abstinent, ett vrak...och så sliten var jag.Akuten var ungefär som på psyket , förutom att man hade tv på rummet istället för att ha ett dagrum.Och så var det rök-tider i rökrummet.
måndag 2 februari 2009
Världen har stannat.
07:26
Jag gillar dom här tidiga morgon timmarna även ifall jag inte är vaken då oftast, när jag tar medicin. Jag gillar när gatorna är tomma och det är tyst ute. Världen har stannat. Jag gillar känslan av det.
Ingen sömn inatt heller, det blev bara massvis med ångest och film.
Trots att jag hade tagit både zeldox, propavan och imovane så kunde jag bara inte somna.
Nu dricker jag kaffe och funderar på vad jag ska göra tills klockan blir ett.
Jag minns mitt kaffe pimplande och placebo lyssnande inne på psyk nu.
Alltid en kopp kaffe och två cigg i rökrummet precis när man vaknar. Usch jag hatar psyk!
08:20
Jag skriker åt väggarna, skrattar maniskt åt konstiga frågor. Trots noll sömn inatt är jag manisk nu, över pigg och dricker kaffe, kanske inte så smart?
10:00
Jag lovar dig, hörnor är farliga, kanter av alla slag då jag fallit över min kant nu.
Krossat glas i stora bitar.Tryck på mina knappar någon!
Tryck DELETE, Tryck ESCAPE. FLY!!!!!!!!
spring lilla vän, spring för allt vad benen bär dig.Spring långt bort ifrån all misär.Spring till ett ställe där dom aldrig hittar dig igen, göm dig under filtar så dom inte ser dina svarta tårar.Göm dig undan för strålningen.
Spring i evigheter,fly världen lite till. Jag tappar helt greppet om verkligheten nu.
Jag förstår mig inte på klockan eller dagarna.Jag är inte i verkligheten alls, jag är borta nu.
Jag glömmer saker ,efter någon timme kan allting vara bortsuddat.
Paniken växer och jag tänker och ser mitt eget blod spillas. Men när jag tittar på armar och ben så finns där inga sår.
Jag tyckte att det kan minsann vattenkokaren säga till termosen själv.
Ångesten kommer övergå i spya som kommer att övergå i ångest igen, onda cirklar och spiraler.
Kallt stål öppnar huden och får mina röda tårar att komma, jag gråter blod i brist på riktiga tårar.Jag har glömt hur man gråter.Flashback....jag ser honom.Ville jag?
Jag skär mig inte längre men jag måste säga att det lockar nu när ångesten är högre än någonsin.
Jag springer omkring och halv skriker att jag måste skära mig, ingen är hemma förutom Alex som sover. Så det är ju fritt fram.Tre timmar kvar tills beroendecentrum ska ringa.
Grejer i mitt huvud försöker övertyga mig om att skära.
Men du, det är ju farligt på golvet! Rutigt är det, mönster flyter samman bara.
Jag bryr mig inte om jag blottar mig för mycket i denna bloggen, men jag måste skriva av mig, skriva ner tankar,insikter osv. Varför jag låter folk läsa? Det finns alltid folk som kan gotta sig i ens misery. Dom få vännerna jag har vill nog veta hur jag egentligen mår. Och läsa mina tankar kanske vad vet jag.Jag skiter fullständigt i om jag har "olämpligt material" här.Jag måste kunna få skriva av mig om allting.Men det kan jag inte ens nu, det kan man kanske aldrig?
FORSAKEN ber mig ge upp som vanligt,denna gången känner jag mig märkligt nog dragen mot att ge upp helt.Lämna in. TOMHETSKÄNSLA?
Jag tänkte att idag ska jag inte gömma mitt mående bakom en mask av maniska skratt!!
Men jag kommer gömma det ändå,man är ju vältränad...
GAH!!!! Nu börjar jag tvivla på mig själv.Nu börjar självhatet, det får bara inte hända.
Jag får aldrig tvivla på mig själv, ALDRIG igen.
Inte tvivla,inte nojja,SLUTA NU FÖR FAN
in till beroende igen.
Jag gillar dom här tidiga morgon timmarna även ifall jag inte är vaken då oftast, när jag tar medicin. Jag gillar när gatorna är tomma och det är tyst ute. Världen har stannat. Jag gillar känslan av det.
Ingen sömn inatt heller, det blev bara massvis med ångest och film.
Trots att jag hade tagit både zeldox, propavan och imovane så kunde jag bara inte somna.
Nu dricker jag kaffe och funderar på vad jag ska göra tills klockan blir ett.
Jag minns mitt kaffe pimplande och placebo lyssnande inne på psyk nu.
Alltid en kopp kaffe och två cigg i rökrummet precis när man vaknar. Usch jag hatar psyk!
08:20
Jag skriker åt väggarna, skrattar maniskt åt konstiga frågor. Trots noll sömn inatt är jag manisk nu, över pigg och dricker kaffe, kanske inte så smart?
10:00
Jag lovar dig, hörnor är farliga, kanter av alla slag då jag fallit över min kant nu.
Krossat glas i stora bitar.Tryck på mina knappar någon!
Tryck DELETE, Tryck ESCAPE. FLY!!!!!!!!
spring lilla vän, spring för allt vad benen bär dig.Spring långt bort ifrån all misär.Spring till ett ställe där dom aldrig hittar dig igen, göm dig under filtar så dom inte ser dina svarta tårar.Göm dig undan för strålningen.
Spring i evigheter,fly världen lite till. Jag tappar helt greppet om verkligheten nu.
Jag förstår mig inte på klockan eller dagarna.Jag är inte i verkligheten alls, jag är borta nu.
Jag glömmer saker ,efter någon timme kan allting vara bortsuddat.
Paniken växer och jag tänker och ser mitt eget blod spillas. Men när jag tittar på armar och ben så finns där inga sår.
Jag tyckte att det kan minsann vattenkokaren säga till termosen själv.
Ångesten kommer övergå i spya som kommer att övergå i ångest igen, onda cirklar och spiraler.
Kallt stål öppnar huden och får mina röda tårar att komma, jag gråter blod i brist på riktiga tårar.Jag har glömt hur man gråter.Flashback....jag ser honom.Ville jag?
Jag skär mig inte längre men jag måste säga att det lockar nu när ångesten är högre än någonsin.
Jag springer omkring och halv skriker att jag måste skära mig, ingen är hemma förutom Alex som sover. Så det är ju fritt fram.Tre timmar kvar tills beroendecentrum ska ringa.
Grejer i mitt huvud försöker övertyga mig om att skära.
Men du, det är ju farligt på golvet! Rutigt är det, mönster flyter samman bara.
Jag bryr mig inte om jag blottar mig för mycket i denna bloggen, men jag måste skriva av mig, skriva ner tankar,insikter osv. Varför jag låter folk läsa? Det finns alltid folk som kan gotta sig i ens misery. Dom få vännerna jag har vill nog veta hur jag egentligen mår. Och läsa mina tankar kanske vad vet jag.Jag skiter fullständigt i om jag har "olämpligt material" här.Jag måste kunna få skriva av mig om allting.Men det kan jag inte ens nu, det kan man kanske aldrig?
FORSAKEN ber mig ge upp som vanligt,denna gången känner jag mig märkligt nog dragen mot att ge upp helt.Lämna in. TOMHETSKÄNSLA?
Jag tänkte att idag ska jag inte gömma mitt mående bakom en mask av maniska skratt!!
Men jag kommer gömma det ändå,man är ju vältränad...
GAH!!!! Nu börjar jag tvivla på mig själv.Nu börjar självhatet, det får bara inte hända.
Jag får aldrig tvivla på mig själv, ALDRIG igen.
Inte tvivla,inte nojja,SLUTA NU FÖR FAN
in till beroende igen.
Jaha en lång dag och jag lyckas glömma halva dagen.
vaknade,för jag lyckades somna(!!) gjorde te och insåg att mjölken var slut,tog mina piller, tog på mig kläder och gick ut till bussen.Med Alex hjälp lyckades jag ta mig till Maria Malmö och väl där får jag träffa en jättesnäll sjuksköterska, en man. Han sa att jag skulle få en tid nästa onsdag ( men det uppfattade inte jag först) till deras läkare. Och då frågade jag honom "Men vad fan ska jag göra nu då?Ska jag gå tillbaks till beroende centrum?" Och det skulle jag, så för att inte tveka eller vända och springa sticker jag och Alex dit direkt.Jag, förvirrad och väldigt nära att förlora förståndet babblar på om energidricka och att tändaren är sönder.
Och bristen på affärer var sjuk.Där vid dalaplan, fanns bara polska affärer och kebab ställen.
Han skulle tvinga mig att äta så han beställde grillspett som jag tog någon tugga av.
Sen precis vid beroendecentrum kommer Manu ut! En trevlig överraskning.
Sedan kom då den långa väntan på läkaren. Fick prata med en skötare som skrev in mig, han ville även leta igenom min väska på jakt efter knark,piller eller vapen.
Han frågade extra "Du har väl inget farligt på dig nu?" och jag kunde inte ljuga, jag insåg att jag hade några rakblad så jag tog fram dom, trodde det var alla men hittade ett till i en hemlig ficka.
Sedan trodde jag verkligen att det var alla, men nejdå han hittade minsann ett till :p
När läkaren väl kom var jag så desperat av cigg brist och abstinens att jag tog en snus som jag då var tvungen att slänga.
Läkaren sa att dom inte hade platser lediga och han ville skicka tillbaks mig till Maria Malmö så jag skulle få träffa deras läkare om två dagar alltså på onsdag(redan där lät det skumt) och så gav han mig piller.
Imovane och Tegretol, tegretol mot kramp eftersom jag tagit benzo i mer än 6 mån.
Fick även det flytande först, det var äckligt som fan.
Sedan kommer den eviga väntan på pillrena, till slut kommer en sköterska och frågar om jag vill ha kaffe och jag tänker "sure,vad som helst som tar bort denna äckliga smaken"
När hon kommer med pillrena berättar jag för henne att jag ska träffa en läkare om två dagar.
Då säger hon "nej men läkarna där är på kurs på onsdag". Jag grips av en inre panik och frågar henne vad jag ska göra. Hon skulle prata med läkaren jag träffade men han hade gått hem självklart. (Tough Luck!!!) Så vi kom fram till att hon skulle snacka med honom imorgon och sedan ringa mig vid 1. Hoppas verkligen att hon inte glömmer!!!!!
Sen tog jag mina piller och stack.insåg att jag inte hade någon tändare,köpte en i en affär som jag faktiskt hittade skumt nog.Fick en komplimang för mitt äckliga slitna hår.
Sticker hem till min far där jag beklagar mig för min bror högt och länge , springer omkring och halv skriker. Sedan skulle jag då träffa Jussi, jag har inte träffat henne på nästan ett halvår.Jag minns inte ens varför jag "hatade" henne, eller som hon själv sa, typ hey,jag hatar ju inte henne.
Trodde det skulle bli skumt, men på något sätt gick det hur bra som helst.
Nu sitter jag här och måste klara mig genom natten.
Ångesten river och biter.Lugnande fick jag ju inte.
Vem är jag utan allt skit i kroppen?
Man blir lite nyfiken.Det var så längesedan man var nykter.
Så längesen jag inte gick på piller.Jag undrar nu,har jag förlorat mig själv?
01:19
ja då får man väl ligga och vrida sig i sängen ett tag och hoppas på sömn.
vaknade,för jag lyckades somna(!!) gjorde te och insåg att mjölken var slut,tog mina piller, tog på mig kläder och gick ut till bussen.Med Alex hjälp lyckades jag ta mig till Maria Malmö och väl där får jag träffa en jättesnäll sjuksköterska, en man. Han sa att jag skulle få en tid nästa onsdag ( men det uppfattade inte jag först) till deras läkare. Och då frågade jag honom "Men vad fan ska jag göra nu då?Ska jag gå tillbaks till beroende centrum?" Och det skulle jag, så för att inte tveka eller vända och springa sticker jag och Alex dit direkt.Jag, förvirrad och väldigt nära att förlora förståndet babblar på om energidricka och att tändaren är sönder.
Och bristen på affärer var sjuk.Där vid dalaplan, fanns bara polska affärer och kebab ställen.
Han skulle tvinga mig att äta så han beställde grillspett som jag tog någon tugga av.
Sen precis vid beroendecentrum kommer Manu ut! En trevlig överraskning.
Sedan kom då den långa väntan på läkaren. Fick prata med en skötare som skrev in mig, han ville även leta igenom min väska på jakt efter knark,piller eller vapen.
Han frågade extra "Du har väl inget farligt på dig nu?" och jag kunde inte ljuga, jag insåg att jag hade några rakblad så jag tog fram dom, trodde det var alla men hittade ett till i en hemlig ficka.
Sedan trodde jag verkligen att det var alla, men nejdå han hittade minsann ett till :p
När läkaren väl kom var jag så desperat av cigg brist och abstinens att jag tog en snus som jag då var tvungen att slänga.
Läkaren sa att dom inte hade platser lediga och han ville skicka tillbaks mig till Maria Malmö så jag skulle få träffa deras läkare om två dagar alltså på onsdag(redan där lät det skumt) och så gav han mig piller.
Imovane och Tegretol, tegretol mot kramp eftersom jag tagit benzo i mer än 6 mån.
Fick även det flytande först, det var äckligt som fan.
Sedan kommer den eviga väntan på pillrena, till slut kommer en sköterska och frågar om jag vill ha kaffe och jag tänker "sure,vad som helst som tar bort denna äckliga smaken"
När hon kommer med pillrena berättar jag för henne att jag ska träffa en läkare om två dagar.
Då säger hon "nej men läkarna där är på kurs på onsdag". Jag grips av en inre panik och frågar henne vad jag ska göra. Hon skulle prata med läkaren jag träffade men han hade gått hem självklart. (Tough Luck!!!) Så vi kom fram till att hon skulle snacka med honom imorgon och sedan ringa mig vid 1. Hoppas verkligen att hon inte glömmer!!!!!
Sen tog jag mina piller och stack.insåg att jag inte hade någon tändare,köpte en i en affär som jag faktiskt hittade skumt nog.Fick en komplimang för mitt äckliga slitna hår.
Sticker hem till min far där jag beklagar mig för min bror högt och länge , springer omkring och halv skriker. Sedan skulle jag då träffa Jussi, jag har inte träffat henne på nästan ett halvår.Jag minns inte ens varför jag "hatade" henne, eller som hon själv sa, typ hey,jag hatar ju inte henne.
Trodde det skulle bli skumt, men på något sätt gick det hur bra som helst.
Nu sitter jag här och måste klara mig genom natten.
Ångesten river och biter.Lugnande fick jag ju inte.
Vem är jag utan allt skit i kroppen?
Man blir lite nyfiken.Det var så längesedan man var nykter.
Så längesen jag inte gick på piller.Jag undrar nu,har jag förlorat mig själv?
01:19
ja då får man väl ligga och vrida sig i sängen ett tag och hoppas på sömn.
söndag 1 februari 2009
Shattered Hope.
Paniken växer och jag vet att jag måste in någonstans, jag behöver verkligen bli inlagd nu.
Blir det inte på beroende så blir det på psyk.Rättare sagt på psykos enheten på stensjögatan.
Dom föreslog det för mig så vi får se hur det går.
Jag måste verkligen in. Sitter och dricker kaffe och funderar på om drömmen var verklig.
Mina sjuka drömmar tar hela dagen att glömma.
Nu ska jag snart till Ari ,får se vad som händer idag.Blir väl film antar jag.
Imorgon MÅSTE jag gå till Maria Malmö, men kommer jag våga? Eller kommer jag skita i det och knarka istället?Det senare alternativet verkar mest troligt. Men vad fan!
Jag vill nästan skrika på mig själv.Jag är arg,jag är förbannad,jag är till bredden full av ångest,jag är abstinent,jag är trött så trött på detta nu. Ge mig bara mina benzo så jag kan fortsätta min förstörelse.Men så funkar inte världen lilla vän. Jag föddes inte igår, jag vet det.
Jag vill både ha kakan kvar och äta den på samma gång.
Är jag glad att jag är i livet?
Mitt humör och min sinnesstämmning ändras så sjukt under dagen så vissa stunder kan jag älska att jag är levande och känna nästintill eufori över ingenting.
Men sedan kan det skiftas och jag får extrem ångest och panik och bara vill dö.
Saker och ting är annorlunda i min värld, och du har inte tillträde dit!!
Jag är ensam i dimensionerna. Ensam hur mycket folk det än är runt mig.
Jag minns när jag insåg att jag var helt ensam i min värld, i mina dimensioner att ingen annan känner som jag gör, att det inte är verkligt för någon annan.
Jag bröt ihop totalt och grät hur länge som helst.
Ångesten är stark och den här gången är jag inte starkare, nu utan skyddsnätet benzo vet jag att jag inte är starkare.Och att svälja några imovane hjälper inte mot abstinensen, ändå gör jag det i hopp om lite lindring. Nu har det gått för långt, jag måste egentligen in idag men jag får stå ut tills imorgon. Jag skakar något otroligt på händerna, och det kryper i kroppen.
Jag äter inte och sover knappt.
Får väl bättra på sminket sen igår, ta på mig min döskalle keps och gå mot bussen.
Röka en eller två äckliga polska Marlboro och låta musiken ta med mig bort.
Jag lär skriva i min ångest inatt någon gång.
Få tankarna på svart och vitt. Då vet man att dom inte är en illusion.
Då vet man att dom finns och är verkliga.Åtminstone för mig.
Blir det inte på beroende så blir det på psyk.Rättare sagt på psykos enheten på stensjögatan.
Dom föreslog det för mig så vi får se hur det går.
Jag måste verkligen in. Sitter och dricker kaffe och funderar på om drömmen var verklig.
Mina sjuka drömmar tar hela dagen att glömma.
Nu ska jag snart till Ari ,får se vad som händer idag.Blir väl film antar jag.
Imorgon MÅSTE jag gå till Maria Malmö, men kommer jag våga? Eller kommer jag skita i det och knarka istället?Det senare alternativet verkar mest troligt. Men vad fan!
Jag vill nästan skrika på mig själv.Jag är arg,jag är förbannad,jag är till bredden full av ångest,jag är abstinent,jag är trött så trött på detta nu. Ge mig bara mina benzo så jag kan fortsätta min förstörelse.Men så funkar inte världen lilla vän. Jag föddes inte igår, jag vet det.
Jag vill både ha kakan kvar och äta den på samma gång.
Är jag glad att jag är i livet?
Mitt humör och min sinnesstämmning ändras så sjukt under dagen så vissa stunder kan jag älska att jag är levande och känna nästintill eufori över ingenting.
Men sedan kan det skiftas och jag får extrem ångest och panik och bara vill dö.
Saker och ting är annorlunda i min värld, och du har inte tillträde dit!!
Jag är ensam i dimensionerna. Ensam hur mycket folk det än är runt mig.
Jag minns när jag insåg att jag var helt ensam i min värld, i mina dimensioner att ingen annan känner som jag gör, att det inte är verkligt för någon annan.
Jag bröt ihop totalt och grät hur länge som helst.
Ångesten är stark och den här gången är jag inte starkare, nu utan skyddsnätet benzo vet jag att jag inte är starkare.Och att svälja några imovane hjälper inte mot abstinensen, ändå gör jag det i hopp om lite lindring. Nu har det gått för långt, jag måste egentligen in idag men jag får stå ut tills imorgon. Jag skakar något otroligt på händerna, och det kryper i kroppen.
Jag äter inte och sover knappt.
Får väl bättra på sminket sen igår, ta på mig min döskalle keps och gå mot bussen.
Röka en eller två äckliga polska Marlboro och låta musiken ta med mig bort.
Jag lär skriva i min ångest inatt någon gång.
Få tankarna på svart och vitt. Då vet man att dom inte är en illusion.
Då vet man att dom finns och är verkliga.Åtminstone för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
