Gave up.

smashed up my sanity
smashed up my integrity
smashed up what i believed in
smashed up what's left of me
smashed up my everything
smashed up all that was true
gonna smash myself to pieces
i don't know what else to do

Idag var dagen då min plan skulle gå av stapeln, den funkade hur bra som helst trots vissa oväntade, men inte helt oväntade (egentligen) saker."Du visste det, hora!!"
Jag har ingen skam i kroppen, men hur kommer det sig då att jag nu sitter och vibrerar av ångest??
Och min andra plan...kommer funka precis som jag ville , om inte bättre denna gång.
Allting har löst sig, men jag lämnar bitar av dagen osagda. Det måste jag göra för att kunna överleva. Allting faller runt mig nu, men jag ler ett bittert leende mitt inne i min fallande värld.Smaken av Theralen i munnen och NIN i öronen.
precis som Marie en gång sa till mig "Jag har fått en NIN-psykos"
jag fryser och virar filten ännu hårdare runt mig.
Filten och energidrickan får trösta mig, påminna mig om trygghet.
Får mjukt mota bort tankar, bilder och ersätta med Trents ord.

Så fort jag kan komma in i en lugn dimension så ska jag gå och handla något och lägga mig med filten i min soffa och läsa Stephen Kings bok "Att skriva" som min mamma lämnade till mig idag. Jag får ständigt påminna mig själv om att det är över nu, inget hemskt kan hända nu inne i rummet, jag kan känna mig trygg....jag FÅR känna mig trygg under filten.

I want to break it up I want to smash it up I want to fuck it up
I want to watch it come down

Kunde jag förtränga dom minnena kan jag likväl förtränga detta med!!
Men varför äter katastrofkänslorna då upp mig?
Varför sitter jag med gråten i halsen?
Om jag nu inte har ett samvete, varför kommer jag inte kunna se någon i ögonen?
Jag skiftar mellan djup förtvivlan, maniska skratt och bittra leenden.
Imorgon har det iallafall gått en dag och efter tre så kommer det nog kännas bättre.