Blowing in the wind.

Jag såg Bob Dylan igår!!!!!!!!!!!!

Vi tog en taxi dit, väl framme letar vi upp våran plats som är högt på en läktare jättehögt upp.
Jag såg en bar och ville egentligen ta en cider, men det hann vi inte.
Jag fick svindel och nästan panikångest av att sitta där.Under hela konserten flög insikikten igenom mitt huvudet flera gånger "Du kan bara kasta dig ner", "Du kan snubbla"
Men när den uppenbara amerikanska presentationen av Bob Dylan- Himself kom så försvann det, och där kom han i sin vita hatt upp på scenen, det var så intense, jag klappade och insåg att jag ser honom, jag ser Dylan stå där!!!
Jag grät tre gånger under hela showen, och grät inombords resten av tiden förtrollad av hans välkända ord och jag sjunger med i "Just like a woman"
Han hade då ett band, då det var ju inte bara han och sin gitarr (vilket jag nästan hade hoppats på)
Och dom tolkade om låtarna så dom lät inte riktigt som originalen, men det var så härligt att bara höra honom sjunga, höra honom spela sitt munspel, bara se honom stå där!!!!
Han spelade "Blowing in the wind" , "like a rolling stone" och "Just like a woman" bland annat och en massa annat och några låtar jag aldrig hört, antagligen nyare låtar.
Han hade inget ljus alls på publiken, skygg som han är, men mysigt var det.
jag köpte tre tröjor och en plansh. underbart!!!!!!
Min köp-mani fortsätter.

Som min mamma sa, Dylan kan stå på scenen och visa fuck-you och alla klappar ändå.
Jag vill vara honom!
göra vad fan jag vill i någon jim morrison/Dylan anda, och alla älskar mig ändå.
Alla klappar ändå.

The answer, my friend, is blowin' in the wind,
The answer is blowin' in the wind.